om min och Agusts kärlek eller om hur svårt det kan vara med relationer

jag har Agust i bagaget, men har inte ens bjudit in honom.

och jag är vanligtvis typen som knappt kan bärga mig tills jag kommer hem innan jag visar de nya familjemedlemmarna runt. som helst vill ta på mig mina nya kläder i butiken, ni vet sådär som man fick göra ibland när man var liten (vill, men gör inte må jag påpeka. jag har någon form av självbehärskning, även om det är svårt att hålla sig någon längre stund), för att jag är så kär i dem att det känns som att de är för långt bort om de ligger i en kasse i min hand. som börjar skruva ihop saker eller möblera med det nyinköpta innan jag ens tagit av mig skorna eller stängt ytterdörren, eftersom jag redan i affären fantiserat om var de skulle stå i resten av våra liv.

men Agust stackarn... honom har jag lämnat i bagaget i flera dagar nu, och jag tänker att det kanske betyder något? att det kanske inte var himlastormande och omedelbar kärlek? att min och Agusts kärlek kanske aldrig var menad att vara? att Agust kanske ska få chansen att hitta någon som älskar honom så mycket att hon eller han aldrig skulle lämna honom ensam i en bil en hel helg och lite därtill?

eller så överanalyserar jag bara det hela och borde bära in Agust och ställa honom bredvid sängen där han hör hemma?