så nu sitter jag här alldeles lobotomerad och apatisk och försöker få något vettigt gjort.
går sådär. förstår varför man institutionaliserade lobotomerade förr om dagarna.
känner mig som den samhällsbelastning jag är.
tisdag 29 mars 2011
en släng av lobotomi
ja, jag vet att den där lilla dramadrottningen till apunge skuttar omkring och leker bara minuter efter att tårarna sprutat, men jag måste ändå mentalt lobotomera mig själv för att kunna le sådär klämkäckt och vinka och säga hejdå, vi syns snart och ha så roligt! hade jag inte stängt av hela hjärnan hade jag slitit åt mig ungen och rusat därifrån och satt oss i säkerhet. och det är inte ok beteende, har jag förstått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Oj, det är ingen bra känsla :(
KRAM
Fy fabian, den där känslan är inte att leka med! Minns med fasa hur hemskt det var. Fick inget vettigt gjort, jag led alla helvetets kval på en och samma gång. Grät och kände mig misslyckad, elak och hemsk. Nu kan jag dock skratta åt att jag smög i buskarna utanför dagis för att verkligen se om det stämde att min lilla verkligen hade det kul (litade inte riktig på fröknarna hehe). Jag övergav dock smygandet och ringde och kollade istället, mer praktiskt! Lovar att det går över ganska fort och sen vill de inte hem ;)!
Usch, ja. Det spelar verkligen ingen roll att man "vet" att de blir glada snabbt igen. Man vill ändå lipa hela dagen. FY FARAO FÖR LEDSNA LÄMNINGAR!!! Hatar dem så himla mycket.
åh, det är svårt det där. hemskt hemskt jobbigt. färgar hela dagen. men det blir lite lättare med åren tycker jag...
Ahhh jobbigt! Bävar inför den dag som jag ska lämna en gråtandes Valter på förskolan för att gå och ta hand om andras barn på skolan och trösta dem när de gråter...Usch den tanken slår vi bort igen, långt tills dess eller hur!?!?!
Så hade jag det i jag vet inte hur många år. ständigt dåligt samvete för att lämna bort mina egna barn för att sen ta hand om andras. ofta kändes livet orättvist, varför kunde inte jag få lägga all tid och energi till att ta hand om mina egna istället (snyft). men det blev helt underbara människor av dem ändå!!! KRAMAR!!!
Petra: näe... :(
Anna: hahaha, BRA tips!
Lisa: hata är ett starkt, men icke desto mindre korrekt, ord i sammanhanget. HATA!
fru a: säger vi så! bättre och bättre dag för dag?
Ulrika: ja, det måste ju kännas om möjligt ännu mer orättvist! men det är lååååångt kvar till dess ju! jättelångt!
Barnets mormor: men sen fick du ju ha oss i lekis en sväng! kanske var därför vi blev så förträffliga människor? ;) KRAM
Skicka en kommentar