helgens unge

hela helgen har varit lika med att förse den mycket, mycket lilla människan i vårt hem med vätska och näring med väldigt täta mellanrum. i början kritiskt viktigt för att slippa tillbaka till sjukhuset och allt som oftast har det gått bra, men ibland gick det mindre. vid ett sådant tillfälle kände jag mig lätt desperat efter att ha bjudit det mesta jag kunnat uppbåda i dryckesväg:

- snälla lilla älskling, NÅGOT vill du väl ha? vad som helst? du får vad du vill, bara säg!

då kikar de där blå upp på mig. plirar. hela ansiktet spricker upp i ett finurligt leende.

- dodis*, viskar den där lilla munnen nöjt.

den där ungen alltså. trots att den lilla gynnaren är näst intill utslagen låter inte mitt barn ett lysande förhandlingsläge som detta passera. man kan inte annat än att älska den där glimten i ögat! initiativförmågan!

men jag bör frukta framtida förhandlingar va?

bör slipa på en strategi om jag inte ska vara helt körd i tonåren?

* godis