för lång och trogen tjänst

för många, många födelsedagar sedan fick jag en Manhattan-bag av Mannen. som jag har älskat den där väskan! en riktig trotjänare som alltid varit den som fått följa med på resor. den jag alltid har valt när det kommit till kritan. som rymmer alla mina ritblock och pennor och böcker och extra sjalar. ja, det är en ganska berest väska vid det här laget, det som är kvar av den. för den hänger verkligen nätt och jämt ihop. axelbandet är söndertrasat. lintyget smutsgrått, blankslitet och så tunt att det gått hål på flera ställen*. och det kan tyckas trist att inte förnya sig, men jag var inte klar med Manhattan. inte riktigt än. grattis till mig! och puss på Mannen!

* men jag är glad att se att Svenskt Tenn förbättrat kvaliteten på väskan. inga råa kanter som repar upp sig och lintyget är numera behandlat. hoppas naivt på livslång livstid på den här!

visst var det?

om det stod en sån här med ett ljus i på ens frukostbricka i morse, nog var det väl meningen att man skulle äta den till frukost då?

men ändå ett moment 22 för sjutton gubbar!

dessutom: födelsedagsmiddag i Köpenhamn på lördag som kräfva finklädsel.

tittar i garderoben och finner ingen inspiration. och jag har ingen lust att lägga pengar på finkläder just nu. ingen lust alls*. jag vill köpa fina höstkläder att använda till vardags**. inte silkiga saker som ska damma i garderoben sen***. således: moment 22, om än av det mer angenämare slaget.

* herrejisses, vem är den här kvinnan och var har hon gjort av mig?!?

** aha. förklarar det hela lite.

*** för jag antar att det inte kommer att regna finmiddagar i novemberrusket direkt?

man har inte alltid det vida perspektivet

när man inte orkar tänka stora tankar, kan man grubbla över varför det ska vara omöjligt att hitta den perfekta badrumsmattan till det lilla, lilla badrumsgolvet? omöjligt! ska det vara så svårt att producera en lagom mjuk tingest med halkfri undersida i trevlig, diskret färg (men inte vit för jag har blivit praktisk morsa) som är max 60 cm i diameter? vad är grejen med att alla badrumsmattor helt plötsligt är GIGANTISKA?

did you give the world some love today?

inlägget om fåtöljen påminde mig om att det faktiskt var lite för länge sedan jag inte bara tänkte, utan också hörde av mig till "svärmorfar". vi bor för långt ifrån varandra för att ses annat än allt för sällan och vi har inte samma tal gemensamt längre, men jag inbillar mig att han gillar att få vykort från oss ändå. att han minns vilka vi är.

man kan bry sig om på tusen olika sätt, men jag älskar att göra det per post. har alltid gjort. ja, än mer sedan det blivit plättlätt! på Posten kan man, utan att lyfta på sin lilla rumpa, ladda upp sina egna vykort i A5-format och sedan skickar de dem för mindre än två guldpengar! enklare än så blir det knappast och kvalitén på den färdiga produkten är mer än godkänd i mina ögon.

seså, bara GÖR det nu sa jag. ingen blir ledsen av ett vykort.

höstfärger i trädgården

störst av allt är kärleken

ibland undrar man hur länge den sista blinkningen varade. helt plötsligt har man ett barn som går och tultar. som sparkar fotboll! som klättrar och förstår och som älskar att spexa. som babblar och pekar och är en riktig liten iakttagare. som äter upp sin mat själv med sked och gaffel. som kan säga sitt namn när man frågar efter det! som vinkar åt alla främlingar i affären, delar ut slängpussar till höger och vänster och som älskar att kramas. och som sjunger "Bä, bä vita lamm", "Kalle anka satt på en planka", "Tänk om jag hade en liten, liten apa" och diverse andra slagdängor.

ibland vill man ge bort dem till första, bästa förbipasserande, men för det mesta vill man bara krama dem så hårt och så länge att de sitter fast för alltid.

Gbg

snopet

man förväntar man sig ju en vinnare på en valvaka, det gör man allt. och sen förlorar liksom alla.

förutom möjligtvis landets alla rubriksättare? hur lätt är det inte att göra feta rubriker om att fel lag vann, när inget lag vann?

favoritfåtöljen

här hemma på våran gata i stan står det en fåtölj i ett hörn. den har inte alltid stått där, utan de första sextio åren eller så av sitt liv stod den i ett vardagsrum med ett fantastiskt målat spännpappstak i ett rött hus omgivet av massvis med träd på landet. fåtöljen har varit Mannens morfars, som är gammal tapetserare. och jag älskar den där fåtöljen och det underbara tyget, men framför allt tycker jag väldigt, väldigt mycket om svärmorfaren. och varje gång jag ser fåtöljen, eller Barnet går förbi och noggrant pekar på alla fåglar i tur och ordning och berättar hur de låter, så tänker jag på honom.

den dyraste möbeln är sällan den som kostat mest, utan är den som rymmer mest kärlek.

ojojoj

pajerna var fantastiska, min världsbild är intakt, men nu, NU är byxorna på så nu är det plattan i mattan och snabb dagsvisit hos nyaste kusinen - äntligen!

men först; rösta. mycket viktigt. gört.

blodigaste allvar faktiskt

kräftskiva imorgon kväll och jag har just lagat en laddning små portionspajer med kantareller, vitlök och rucola. grädde (visp-, ingen skit) och smör en masse. toppade det med västerbottenost. det luktar gudomligt ur ugnen och jag tänker att man inte kan misslyckas med kantareller och smör och vitlök och grädde och västerbottenost. det måste vara omöjligt på alla plan.

allt jag någonsin trott på kommer att rubbas om det visar sig att de här små godbitarna är oätliga.

på allvar. allt.

trädgårdsdag imorgon

undrar om det är i år vi kan luta oss tillbaka och släppa fram nästa generation?

fredag, puh!

inget att skryta med däremot

men ändå, ska man ta det som ett tecken på att man är

1. pinsamt otränad

eller

2. har obarmhärtiga plågoandar till träningskompisar

om man fortfarande känner av träningsvärk i låren efter tre dagar?

ibland går den här bloggen på promenad

lång kvälls färd mot natt

nattade Barnet ikväll. låg där och sov räv och tänkte att nu, NU är det nära. då sätter sig den lilla krabaten upp, ger mig ett försiktigt "buuu" och fnissar lite. sen ett jätte "BUUUUUUU", som spöket Labans pappa, tokfnissar med hela ansiktet, ålar snabbt ned från sängen, vinkar glatt, ropar hejhej! och tultar mot dörren.

och jag låg där i mörkret och log, trots att jag insåg att det skulle bli en mycket, mycket lång kväll.

kommer att ha mig kring lillfingret den där lilla människan. runt lillfingret lätt som en plätt.

vi ska önska runt i ring, önska kostar ingenting

det stundar födelsedag och trots att jag fyller så ojämt och så tråkigt som man kan, så går man ju runt och slentrianönskar sig lite ändå. till exempel:

en ny Manhattan-bag.
och en halvmeter av Estrids gula elefanter.

eller vad sjutton; VAD som helst från Svenskt tenn går bra.
eller fler Margretheskålar och -redskap i regnbågens alla färger!

åh, eller kanske Vittriniskålar en masse?

ja, och en urbnCal Cph 2011!

och ett par nya, snygga höstskor skulle verkligen inte sitta fel. typ ett par klassiska jodpurs. eller möjligtvis ett par pistol-boots? eller leopardmönstrade!

eller varför inte tennislektioner med trevligt sällskap och snygg instruktör i vinter?

eller en ny löpartröja. det är viktigt att vara piffig när man tränar!

och magrutor! jag vill jättegärna ha magrutor (igen)!

så. vad drömmer ni om (om vi hoppar saker som fred på jorden och lyckliga barn och sånt)?

för er som undrade:

vi kör på skalplagg! hela familjen!

vi provar helt enkelt att klä Barnet efter samma principer som vi klär oss själva*, så får vi se vad som händer. vi provar skal mot regn och väta nu på hösten och kompletterar med olika underställsvarianter allt eftersom det blir kallare. när vi lyckats muta in ungen på lämpligt dagis förskola kanske vi får tänka galonisar där? den som lever får se. och blir det vargavinter som förra året får vi säkerligen tänka termo (ungen får faktiskt fortfarande gott och väl plats i förra årets rutor, så vi avvaktar tillväxt innan vi tjackar nytt där).

och jo, förresten.

Polarn har oss i ett järngrepp**, så vi testar*** vad deras grejer går för en höst/vinter till.

* och för mig har lager på lager och skalplagg funkat ypperligt och då har jag hängt runt en del med hundar i skog och mark, i ur och skur och snö och modd, på knän i buskar som figurant och raskt promenerandes, så jag tänker att jag faktiskt roar mig lite som ett barn ibland.

** och dessutom är det lite klurigt att få tag på bra kläder i storlek 74-80 annorstädes. ungen är pytteliten och de flesta andra kedjor börjar sina "riktiga" ytterkläder (om man inte vill ha bebisoverallerna som är menade för en åkpåse och en vagn) i storlek 86/92. och då kan vi lika gärna köpa en tvårummare och husera ungen i tills i vår. det finns enstaka plagg i stl 80, men det är verkligen inte mycket att välja på och jag orkar INTE springa runt i hundra affärer och få ett "njaaaeeee, till den lilla? då ska vi se...." och försöka pussla ihop.

*** jackan traderade jag ny med lapparna kvar och byxorna blev näst intill gratis (eller hur? men billigare än vilka galonisar som helst i alla fall) med alla rabatter och bonusar jag samlat ihop som trogen kund. jag tycker att det är i saftigaste laget att ekipera en ettåring för över tusenlappen. om jag så hade använt tusenlappar som toapapper och hur funktionellt det än må vara.

det är ju inget kul om man inte får skryta om det ibland

jamen, man känner sig ju så HURTIG när man börjar söndagen med att träna!

hmmm, det var mest det jag ville säga.

/självgod 79 med ömma lår

jomen, man vet att man är småbarnsförälder*

när man ska bädda sängen på morgonen och plockar ur:

en byggkloss

tre barnböcker

och

en rödlök

och knappt ens höjer på ögonbrynen.

inget märkligt med det? väl?

* eller bara har en jättekonstig relation till rödlök. intresset för byggklossar och barnböcker kan också synas lite märkligt.

fanfanfan

ser jag inte snor i den lilla näsan? hör jag inte fortfarande lite rossel i den lilla halsen? kommer det inte ett host då och då?

blir. galen.

åh, ni sjuvårdsutbildade, ni barnmorskor och ni kloka gummor (och gubbar) där ute! säg mig; hur fragil är en tre veckors? hur länge är en förkylning farlig? är vi ett hot mot den lilla marsipangrisens hälsa? och kommer jag inte att få träffa den lilla sötnöten förrän i slutet av oktober nu? va? va? VA?

jo

så blev naturligtvis även Barnet och jag smittade av Mannens förkylning. Barnet har hostat och snörvlat sedan i måndags och återigen har kusinträffen riskerat framflyttning. men nästa helg utan fullt schema för oss är i slutet av oktober, vilket onekligen gjort oss väldigt motiverade att bli friska.

vi ÄR friska idag.

nu bestämmer vi det.

men den här är för dig Anna*!

när jag klädde på mig igår tänkte jag nämligen på ursnygga Anna. fräsch som en nyponros i randigt och jeans mest hela tiden. jag vill också! tänkte jag och tog mig längst in i garderoben och ålade mig i gymnasiejeansen, som hängt där likt ett museiföremål sen... typ gymnasiet? lite randigt på det. och mer jeans. fake it 'til I make it!

funkade typ. Mannen bara: eh, du har... jeans?

* tur att Photocabine varken behöver kameran eller Photoshop (eller behöver och BEHÖVER, det är kanske en definitionsfråga om det kanske hade varit önskvärt med det senare ändå), ha!

hej

det har varit sporadiskt med foton på bloggen det senaste. min datorn vill nämligen inte befatta sig med min kamera och Photoshop i sin tur vägrar att samarbeta med datorn. sånt gör mig galen! jag vill ha foton på bloggen! och i livet i stort för sjutton gubbar! och när det inte funkar blir jag stingslig. ur gängorna. också tappar jag blogglusten.

I'm such a drama queen*.

* men tillåt mig påpeka att datorn, kameran och Photoshop faktiskt är minst lika fåniga!

men är det inte lite oartigt att inte svara ändå?

min mobiltelefon är min pojkväns gamla och när jag fick låna den fanns det redan en hel massa kontakter sparade. men eftersom många av våra kontakter är desamma, så har jag inte brytt mig om att radera mer än sporadiskt när jag stött på ett nummer som jag inte behöver. det betyder dock inte att det inte fortfarande finns personer kvar där i kontaktlisteröran som jag rent av inte känner eller som jag inte är mer än ytterst ytligt bekant med.

nyss upptäckte jag att Barnet lyckats mms: a en bild till en av de där ytterst ytliga bekanta. en bild av oss i tokmönstrade pyjamasar*, helt jätteosminkade** och med väldigt mycket sovfrisyrer***.

jomensåatt.

vi kommer nog att fortsätta att vara ytterst ytligt bekanta har jag en känsla av.

* ja, BÅDA två. ibland när jag är extra frusen sätter jag på mig tjockstrumpor och en väldigt blommig flanellpyjamas. den är mycket varm och mysig, men det är ingen pyjamas man får ligga i om man säger så (eller som man vill visa för omvärlden om man säger på ett annat sätt).

** som i ganska ful. och det var framför allt jag.

** också framför allt jag.

det finns tillfällen då man ångrar att man inte satt redo med kameran

efter att ha velat lite fram och tillbaka bestämde sig Barnet för ett tag sedan definitivt för att sova en gång per dag, en tupplur efter lunch. jag utvärderar:

fördelar: dagen har blivit lite mindre ryckig med en lång sovstund, som Barnet vaknar utvilad efter. dessutom är det sällan som tuppluren blir så sen att den stör kvällströttheten. bättre dagar helt enkelt!

nackdelar: ibland attacksomnar man mitt i lunchen...

parkerar cirkusvagnarna igen då

förra veckan var det Barnet (vilket för övrigt visade sig vara tredagarsfeber igen) och i helgen är det Mannen som inte är kry nog för att vistas nära en nyföding.

så. ska man ALDRIG få träffa den däringa kusinen*?!?

* och jag som tvättat och packat byxorna till Barnet och allt...

en rookiemamma behöver ER!

förra hösten var Barnet i stort sett en grönsak. en grönsak i en fleeceoverall (och senare också i termo-overall) i en åkpåse i en vagn. men i år har vi ett barn. ett barn som går och tultar och springer och ramlar och kryper och liksom är överallt, antagligen oavsett väder. vi vuxna i familjen är Goretex- och lager-på-lager-människor och min spontana tanke är att jag är ute efter något liknande. så jag kikar i butikerna. hittar klassiska galonkläder. windstopper. skalplagg. termofodrat. det är en djungel! måste man ha galonisar OCH skalplagg OCH termo? eller kan man köra skalplagg och variera hur tjockt man har under efter väder och sen köra termo OM det blir vargavinter*? men håller skalplaggen väta lika bra som galonisarna eller MÅSTE man ha galonbyxor om det ska tultas runt i daggvått gräs och krypas i fuktiga sandlådor? är skalplagg kanske helt bortkastat på en sån här liten unge**? kör man bara galonisar*** och sen termo när det blir kallare?

herrejisses.

VAD behöver vi?

upplys mig!

* vi bor i Skåne. det blir vinter lika ofta som det blir istid här. ungefär.

** som ju antagligen kommer att sitta en hel del i vagn trots allt?
*** men är inte galonkläder egentligen ganska opraktiskt, liksom både lite för lätta att frysa i och lite för lätta att svettas i, så länge det inte är hundra millimeter regn?

dancing on my own

Mannen är hemma - halleluja! vi överlevde! tog dock en välbehövlig tupplur med Barnet vid läggdags och stämplade in på nattskiftet istället. arbetsron är alltid som bäst när resten sover tungt. höstdimman som ett tjockt duntäcke utanför huset. Robyn har hållit mig vaken och hållit mig sällskap.

nöjd nu. god natt.

går på kvällsskiftet

men vill egentligen bara krypa ned under täcket och domna bort. den här ensamma-mamma-grejen alltså. herrejisses, det tar på krafterna.

helt plötsligt har jag fått en helt ny förståelse för varför programmet Ensam mamma söker överhuvudtaget finns. nu är det snarare en gåta för mig att de inte är MER desperata?!?

men nu: ända in i kaklet. kämpa.

spännande nästan jämt

dagens vardagsedge: springa ned till tvättstugan och slänga i en ny omgång tvätt och snabbtsnabbtsnabbt hänga den gamla. medan Barnet sov i lägenheten.

adrenalinpåslaget på det ni!

jomensåatt. det är ett spännande liv man lever. herreminje.

nej, nu måste jag hämta andan efter alla förmiddagens våghalsiga och vidlyftiga eskapader.

samt överväga att inte blogga mer om tvätt. någonsin.

för övrigt

är jag inte bara sorteringsnazist, utan också familjen egna fläckborttagningsmesserschmidt. våga bara komma tillbaka med tvätt där inte fläckarna gått bort. våga! allt går bort med rätt förbehandling! sådetså.

bara därför hängde jag nyss upp inte bara rosafärgad tvätt. jag hängde upp rosafärgad tvätt med tomatsåsfläckar som inte gått bort.

jag summerar: verkligen INTE en bra dag för sorteringsnazisten från helvetet och fläckborttagningsmesserschmidten den här.

mellan dig och mig

idag. tvättar en tvätt röd-beige-bruna kläder med vitt i. till saken hör att jag är sorteringsnazisten från helvetet. inget en mörk och en ljus 40 grader här inte! nejnejnej. här färgsorteras det noga och omsorgsfullt för att färgerna inte ska bli dassiga. Mannen i huset göre sig icke besvär. bara sorteringsnazisten från helvetet får ta de avgörande besluten om huruvida en kulör går ihop med en annan.

så. jag tar ut tvätten ur maskinen och helt plötsligt är varenda Polarn och Pyret-rand ljusrosa.

HUR är detta möjligt?!? har sorteringsnazisten, o hemska tanke, misslyckats?

jag har tvättat om skiten med vittvättmedel tre gånger. fortfarande rosa.

snälla, säg att rosa är höstens it-färg?

och inte ett ord till Mannen om det här. ok? inte. ett. ord.

high five... NOT

jag skulle precis göra high five med mig själv för att jag lyckades hålla sjuklingen vid gott humör under hela middagen och således lyckats få i det lilla livet vad som mer än väl måste anses vara en näringsriktig måltid, då ungen sätter sista tuggan i halsen, hostar, kväljer och kaskadkräks upp såväl hela middagen som delar av eftermiddagens mellanmål över hela oss och hela köket.

vid sådana tillfällen inser man att det är jätteopraktiskt att vara gräsänka. samt ha plankgolv med rejäla springor i köket.

så INTE high five.

en curlingmammas bekännelser

det finns säkert barn som jollrar sig genom febertoppar, det tror jag säkert. föräldrar till den typen av barn ÄLSKAR nämligen att berätta om sådana saker. om hur deras barn fortsätter att leka självständigt och jollra förnöjt trots närmare fyrtio grader i kroppen. man märker liksom knappt att de är sjuka.

man märker när mitt barn är sjukt.

mitt barn har nämligen inga problem att meddela sin omgivning hur USELT det är att ha feber och känna sig hängig och skulle jag ens tänka tanken på självständig lek skulle hela sydvästra Skåne ringa BRIS, så tydligt skulle det inte falla i god jord så att säga.

och jag tycker att man kan få känna sig ynklig när man är sjuk, det får man faktiskt. speciellt om man är ett bast och kanske inte riktigt kan sätta andra ord än UUUUÄÄÄÄÄ på när det känns besvärligt. och man kan få tycka att alla aktiviteter som inte kan genomföras samtidigt som någon kramar en är mer eller mindre värdelösa. så kanske är det därför den lilla närhetsknarkaren sovit i runda slängar 50 procent av sin middagsvila i min famn idag. när Barnet var tre kilo stort kunde man i stort sett göra allt med det i famnen. ett år senare finns det ganska begränsade möjligheter för underhållning kan jag konstatera. man kan till exempel inte duscha. eller tvätta de där fyra maskinerna tvätt man just sorterat. eller jobba lite. men man kan blogga med en hand. det kan man.

ja, så bara därför gjorde jag just det.

hipp hipp hurra hurra hurra!

och hade inte min hjärna varit bortdomnad så hade det funnits en bättre rubrik här

nästa vecka åker Mannen på konferens, vilket innebär att det blir jag och Älsklingsungen som hänger. således har jag jobbat arslet av mig idag. tyvärr inte i bemärkelsen att jag förbränt hundratusen kalorier, utan i bemärkelsen att jag nu har fyrkantiga ögon, bortdomnad hjärna och krum rygg.

fördel med att jobba arslet av sig en hel söndag: man blir typ klar med saker man ska bli klar med.

nackdel med att jobba arslet av sig en hel söndag: man har för fyrkantiga ögon för att se att det är fult och kan eventuellt få ett hemskt uppvaknande när hjärnan vaknat till liv igen och ögonen återfått sin normala form. dessutom har man fått för krum rygg för att kunna somna sittande. det hade varit skönt nu.

det är söndag, jag orkar inte piffa mig

så jag letade i fotomapparna.

och jag hittade i runda slängar fem kort på mig själv. det här är det enda kortet där jag 1. ler utan att skrämma någon (hoppas jag?) samt 2. tittar in i (eller i närheten av) kameran (okej, det fanns ett till men där är jag så att säga lite på örat och något säger mig att ett ganska omåttligt alkoholintag och barnböcker inte riktigt går hand i hand). vid bildens tillblivelse är jag ganska färsk morsa, så jag fick helt sonika photoshoppa bort ungen som liksom alltid låg i famnen på den tiden. däremot lät jag helt ogenerat rynkorna vara kvar, det finns en gräns för hur länge man kan retuschera ett foto utan att skämmas. jag har dessutom the opposite of svart kulturdress på mig. det är sommarlov och lata dagar och jag har just lärt mig att barnkräks syns jättebra på svart. så jag har knallblå t-shirt och väldigt, väldigt blommig jacka. herrejisses. jag var tvungen att göra bilden svartvit för att inte Sveriges arkitekter ska dra in medlemskapet.

så. hur lyder domen?

kan ni tänka er att tjacka en bok av den här kvinnan?

om att komma undan med blotta förskräckelsen

man jobbar en söndagfömiddag. plötsligt får datorn ett mindre meltdown och ger mig en blue screen på det. inget konstigt med det, jag lever med en tämligen känslomässig laptop (jo, man får så att säga vad man förtjänar). jaja. man startar om. man öppnar filen man höll på att jobba med. och datorn säger:

"the file is damaged and could not be repaired"

och nu undrar ni kanske varför jag sitter och bloggar i godan ro? varför jag inte använder versaler och utropstecken? varför jag inte ligger i ett hörn i fosterställning och gråter?

jo, för just nu är jag i chock.

folk som nästan är med om allvarliga katastrofer blir traumatiserade. de som står vid sidan om och ser allt elände, men inte är mitt i.

det första jag gjorde i morse var nämligen att backup:a. jag vaknade och hepp, om jag skulle säkerhetskopiera lite kanske! till saken hör att jag är SKITDÅLIG på backup. när jag backup:ade sist fanns det knappt färg-TV. hade filen havererat igår hade jag således varit väldigt många arbetstimmar back. jag inte bara varit väldigt många arbetstimmar back, jag hade varit hela min mentala hälsa back kan man säga.

jag hade varit på avgrundens botten.

nu står jag bredvid avgrunden. en hårsmån från döden.

herrejisses. lyckan. chocken.

jag behöver en filt.

författarfoto

hjälp. hjälp! HJÄLP!

HUR i hela friden fixar man ett sådant utan att det blir p r e t e n t i ö s t ? bara tanken på ett författarfoto får mig att vilja sätta på mig något svart och posera med hakan i handen och blicken långt bort i skyn.

det stiger mig åt huvudet det här. åt huvudet.

övriga önskemål: vill se snygg, smart, intellektuell, snäll, lång, smal, sval och ganska cool ut. okej?

öh, hej... Photoshop?

på andra sidan loppis

uppe i ottan idag för att kränga större en del av vårt källarförråd. en spegel för en tjuga, regnställ för femton och småsmå bebisbyxor för en femma - skynda fynda gott folk!

rejäl kommers redan halv sju och lite mer feng shui i förrådet vid lunchtid. men också lite mer ynklig unge med oss tillbaka hem. febrig och sjuk och inte alls feng shui. så, den planerade kusindejten med nyaste kusinen ställdes in. synkroniserad kusinklädsel får vänta. Barnet stoppades om. lite Alvedon på det.

äh, den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge*.

* ja, så tänkte säkerligen också alla de där topparna i microfiber och tokigt mönstrade kjolarna som äntligen fick se dagens ljus och fick revansch på modescenen med nya ägare: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

det är något med tanken på en tjock snåljåp som inte riktigt lockar

varenda Spotifyreklampaus hela dagen har det varit fredagsmyyyyyys rakt in i mina öron. är helt hjärntvättad och redo att tjacka chirre till kvällen vilken sekund som helst.

jamen, släng på en dip också då.

damn OLW.

måste skaffa Premiumkonto.

eller karaktär.

jag ska måla hela världen lilla mamma

än så länge är det mycket fokus på att sortera pennorna, undersöka dem. testa lite. på pappret som mamma. men jag känner det i luften. ser det i den finurliga blicken.

det är en tidsfråga innan hela lägenheten är en kreativ verkstad för graffitiexperiment.

oh Lord, have mercy on my soul.

och min inredning.

fil till frukost

några frågor på det?

...

och hur kommer det sig att trots att de där två sakerna man skulle ha aldrig finns, så står man ändå där vid kassan och räknar sina saker* för att se om man kan komma förbi femton-varor-gränsen på snabbkassan?

* frukostset etcetera

det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

hur lång tid tror ni det kan ta att lära ett barn att göra frukost på sängen? när det är kirrat avancerar vi till tårtorna!

förresten! är det NÅGON som har fattat vad de där platta sakerna är? de ljusbruna med röd eller lila fläck på mitten (någonting med sylt på?). de måste ju onekligen vara väldigt viktiga på ett frukostbord, med tanke på att man dragit till med fyra stycken. men VAD är det?!? blir galen här! och känner mig framför allt gammal och stel när jag måste VETA. när jag inte bara kan go with the flow och FANTISERA istället. men icke desto mindre: vad, vad, VAD?!?

sådan mor, sådant barn

stämplar ut

byter peppmusik i lurarna till lördagsmusik i högtalarna.

trädgården är full - nu blir det grill!

och Emma, nu är det Waka waka*!

ni ser ju själva att det funkar!

man är kanske inte sitt snyggaste jag, det är man inte. men man producerar, det gör man.

* men det kan också vara klassiker som To Brazil eller Ole ole ole!

allting gott

det var en ombloggad fredag, sannerligen.

och min slutade i gott sällskap på vin- och tapasbar, så slutet gott allting gott!

min kreativitet må kanske inte ha den mest sofistikerade musiksmaken, men så länge den levererar får den göra lite som den vill

idag. så inte dagen då man kunde ha P1 i hörlurarna. sitta och fiffilura med ett gott sommarprat i bakgrunden. icke. det krävdes upptempo. och det krävdes inte bara upptempo, det krävdes hardcore upptempo. vi snackar sådanadär kampsånger till diverse idrottsevenemang med allsång och stämmor och yeah yeah och vinnarinstinkt och adrenalin som bara pumpar i takt med musiken.

o, ni musiksnobbar där ute kan skaka på huvudet, men det verkar ju peppa världens välbetalda idrottselit att prestera, så vem var jag att inte prova liksom?

nöden kräfva vad nöden kräfva.

och duger det åt Zlatan, då duger det tamigsjutton åt mig också.

fel på fredagen

det är fredag. och det går sjukt segt. jag gör och gör om och gör och gör om och suckar lite och vilar det dunkande huvudet lite i händerna och ser på solen där ute och undrar hur den kan skina så glatt, känner den inte all den skaparkris som ligger i luften (va???) och sedan hoppar jag upp på hästen igen och börjar om den där proceduren.

eh, hallå!?!

ska inte fredagar bara vara en lång nedförsbacke mot helgen?

jag har fått en defekt fredag. typiskt min otur.

dagen D

som i delivery day! för idag har Barnet inte bara blivit en kusin rikare, utan även en syssling!

nu duggar ungarna tätt må jag säga.

kusiner med kompisoutfit?

jag kunde inte motstå att köpa ett par i yttepyttestorlek också.

(de fantastiskt fina byxorna kommer från Lindex och finns i stl 56-86.)

Kusin Vitamin!

karamellerna är på mig!

välkommen!
<3

bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete?

jo, ni vet alla de där kvällarna då ni liksom på rutin städar undan all den ansenliga mängd skit det lilla sockerhjärtat har lyckats riva fram under dagen, så att ni ska vakna till ett fläckfritt hem dagen efter?

vet ni? för vi har ingen aning. de kvällarna går vi till exempel till grannen och äter nybakad paj istället.

jomensåatt.

kvällens modigaste:

mannen packar upp den sprillans nya, flådiga TV:n cirka tjugofem centimeter från en soon to be 14-månaders på uppdrag att upptäcka FÖRSTÖRA allt i sin väg.

mycket modigt.

eller mycket dumt.

den som (över)lever får se.

hörrudu Bebisen!

hur lång tid tror du att det tog att stryka ett lagom stort bebistäcke egentligen? nog för att jag kanske inte verkar så flitig med strykjärnet dagligdags, men så otränad är jag då inte så att det tar mig flera dagar.

hint tagen?

annars: kom ut så får du karameller!

lite senare: Bebisen läser bloggen! ville åka till BB och päronen bara: - okejdå. om du tjatar.

kommer bli enna riktiga ja-sägare de där päronen, men de är förlåtna.

för snart har Barnet en ny kusin! vi älskar sånt!

signed, sealed, delivered I'm yours

er FÖRFATTARE. eller tja. inte som Strindberg direkt kanske, men det är på den linjen jag har signerat iallafall serrni. bra för mig, obra för Strindberg kan man säga.

starta strykjärnet för bövelen!

för nyaste Bebisen bara: jaha, du SKA stryka täcket säger du. då så. - vattnet, nu kör vi!

jag kan kommunicera med de ännu inte födda. jag är sannerligen en begåvad kvinna.

jo, hallå Bebisen!

jag fick inte till den perfekta kombinationen, men jag sydde liksom ihop det ändå. för det vore ju trist för dig att ha en ingiftasfaster på hispan. ja, så jag var ju klar i (om jag för poängtera: GOD) tid, för en gångs skull, du kan komma nu! det där täcket har legat här och väntat på att du ska behaga åka i den där vagnen och tagit upp plats länge nog hörrududu. det är bara att anlända! för ju mer jag tittar på det, desto mer sugen blir jag ju på att göra ett nytt. lägga om rutorna några gånger till. är det det du väntar på? eller är det bara att det är skrynkligt som stör dig? för jag ska stryka täcket. lovar. klart du ska ha nystruket täcke! men det hinner jag nog göra medan ni svettas på BB, du och päronen, ska du se. så välkommen nu då!

och du andra Fia; här ser du med baksida och allt!

hör inte på det örat

den här gången var det koppar.

men man kan inte annat än att älska det enkla, men lekfulla formspråket (Margot Barolo har designat Flora för Höganäs keramik). och för 19,50 kr/st går de nog att tränga in i skåpet?

Originalbilden är lånad från Höganäs keramik.

the same procedure as last year, Miss Sophie? the same procedure as every year, James!

ni vet de där dagarna då ni vaknar på morgonen och fastän ni har vetat ett tag att det är ikväll ni tänkt att ha någon slags trettioårskalas har ändå ni ändå liksom inte kommit till skott med att ha så där god framförhållning som ni tänkte så nu står ni där med ett hem som behöver städas och mat som behöver lagas och nåt tält som ska sättas upp och nån maskin tvätt som behöver tvättas och en man som bara var tvungen att åka till jobbet halvdag fastän han är ledig och en unge som varken vill leka eller sova utan bara bli buren och peka på saker som man ska gå runt och förevisa med stor inlevelse.

eller, nä? bara vi igen?

typiskt.

äntligen!

skördetid nalkas!

och jag slipper steka dem gröna.

Längsta bryggan

med luvan långt neddragen för ögonen sprang jag de 574 meterna i hällregnet, från havet till stranden till tryggheten och bilen, höll en väninna hårt i armen, blundade för att inte se blixtarna som lös upp sundet och försökte att inte tänka på att jag lämnat man och barn bakom mig. middagen längst ut på den Längsta Långa bryggan kunde egentligen inte ha fått ett värdigare avslut. Barnet hade charmat friskt hela kvällen innan det slocknade i en vänlig famn. den lilla Bebisen hade sovit exemplariskt i sin vagn. personalen var femstjärnig. för att inte tala om hela sällskapet och stämningen. och utsikten! och maten! och efterrätten! herrejisses, efterrätten var nästan sexstjärnig.

alltså; en fantastisk kväll. och nu bjöd naturen på sitt eget vackra fyrverkeri.

ett passande crescendo på trettioårsdagen.

men allt min blixt- och åskrädda själ tänkte, var att det var de längsta, jäkla 574 meter jag någonsin kutat.

gamlamormors födelsedag också

hon som en gång i tiden virkade mina mormorsrutor skulle nämligen ha blivit hundra år idag.

hon som satt med mig vid kanalen medan jag matade änder och målade av båtarna. som aldrig köpte någon glass till sig själv, men alltid ville ha den sista lilla biten strut. hon som alltid skurade golven på knäna. och alltid gjorde det i kjol eller klänning. hon som lärde mig att älska färskpotatis och att gärna äta resterna kalla med smör till kvällsmat. och som alltid hade Mariannekolor i en träskål med lock som man fick ta. hon som hade en skivspelare som kunde spela flera skivor. och som vi spelade Är du kär i mig ännu Klas-Göran och Gulligullan ko-ko som en gök! hon som lärde mig spela trettioett och hej knekt. och som gjorde det om 10-öringar hon hade i en särskild portmonä. hon som lagade knappkyckling och lärde mig att ånga bort ostämplade frimärken från kuvert. hon som dök delfinhopp i Vättern med mig runt de åttio. i en blommig baddräkt med kjol på. hon som hade de vackraste rynkorna jag visste.

det finns människor man så gärna hade velat känna som vuxen.

när spädgrisar ska sova

Barnet var sällan motvals som liten spädgris, men aldrig något barnvagnsbarn. ni vet ett sånt där barn som ler stort och somnar bara man visar barnvagnen. nej, kort och gott fanns det två saker som Barnet ogillade, och det var att 1. åka babyskydd och 2. åka barnvagn. vi hade aldrig hört talas om barn som INTE tyckte om att vare sig åka bil eller vagn (det var ju det barn gillade!), så vi blev lite chockade när vi upptäckte att det inte bara var att lägga ned det där bedårande knyttet i vagnen och sedan skjuva på. om Barnet däremot redan sov eller var jättejättetrött, då gick det bra. så för enkelhets skull brukade vi helt sonika först söva Barnet i famnen eller bärsjalen (vilket iofs oftast var snabbt och smärtfritt) och sedan smyga ned det i vagnen och rulla på. men jag kommer ihåg pysslet. fem meter sjal och tre kilo unge och en hund och en vagn och en hel cirkus innan vi kunde promenera i godan ro eller äta en bit eller vad vi nu skulle göra.

just nu går det en pappa på parkeringen här utanför med en alldeles ny barnvagn. varv på varv på varv går han. jag tittar på skärmen några minuter, men när jag tittar upp är han fortfarande där. traskandes runt så det blir cirklar i gruset. ibland stannar han för att rätta till något. ibland försöker han stanna och skaka sådär klassiskt, men det verkar inte alls gå hem. man ser att allt han vill är att sätta sig ned och äta, men han fortsätter att traska. rätta till. traska. skaka. traska. pyssla.

nostalgisk. det är vad man blir.

och nu: har pappan gett upp och multitaskar vid bordet samtidigt som han vaggar barnet i famnen. det kanske inte heller är något barnvagnsbarn? kanske finns det fler? mörkertalet är alltid större än vad man tror!

the more the merrier

födelsedag i familjen! och smörgåstårta på sängen!

helt klart bästa födelsedagsfrukosten. eller frukosten alla kategorier faktiskt.

slutsats: vi måste bli fler i familjen. eller fylla år oftare.

man är ju inte tjugofem längre

igår kväll. vi småpratade de första dryga tre kilometerna. sedan sammanbiten tystnad, kilometer efter kilometer. blicken i marken. ben som likt maskiner jobbar framåt. den ljumma vinden, höstmörkret och tystnaden. andas in. andas ut. andas in. andas ut.

idag? idag går de där maskinerna lite tungt kan man säga.

speciell speciell störning nr 5

det handlar om detaljerna.

jag var i färgaffären under en lång och ångestladdad stund idag och nu sitter jag här och försöker motivera för mig själv varför jag köpte ett hutlöst dyrt oljevax istället för att bara ta en flaska av något mycket billigare. det blir en liten skillnad på resultatet, visst. men. den ska användas till köksskåpsknopparna*.

måste sluta med sånt där.

* fick ett infall och gjorde lite mun-mot-mun-metoden på vårt hopplösa kök i väntan på att vi ska få lust/ork/obegränsat med likvida medel för att ta tag i renoveringen på riktigt. visar snart.

Per vet hur det känns

Mannen: vill du hacka lök eller underhålla Barnet?

Jag: inget.

så är det faktiskt när man går in i väggen*.

* förrådsrensning tar på krafterna.

hur var det nu?

skulle vi köpa eller sälja saker på loppis sade vi?

dilemma:

måste skynda mig att duscha och ta på mig bästegåbortkläderna men kan inte sluta eftersvettas.

- ursäkta att vi är sena, men... jag svettades?

morgonpromenad vid havet

saker som är roliga i teorin

i helgen ska vi rensa vårt källarförråd.

det är ett område jag vanligtvis hanterar med strutsmetoden och således generellt undviker att närma mig, förutom när jag stuvar in ytterligare pinaler där. och då bara blundar jag och kastar längst upp på högen, så bara Gud vet vad som finns där. längst nere. ja, det är en salig samling av allt från våra liv kan man säga. det är innebandyklubbor och ridbyxor och kläder som var hyfsat moderna när Bill Clinton var president och konstiga prydnadssaker man fått och härliga 90-talslampor i silversprayat och kornblått och gamla serviser i lådor och skor i en annan och vinterjackor och gamla diplom och en och annan möbel och tavlor man tyckte var snygga på 1900-talet och gamla kärleksbrev och... ja, all skit i världen kan man säga.

men nu sa skiten bort. för nu har vi bestämt med våra grannar att vi ska dra iväg med ett lass med saker vi bevisligen inte behövt på flera år till loppis och det som inte är värt en femma ger vi till några stackare som inte har vett att säga nej. så helgen ska ägnas åt att gå igenom de årsringar med strunt som samlats där nere.

och jag är sjukt peppad.

det är NU det ska ske! var hälsad feng shui och minimalism!

så.

påminn mig gärna om det på lördag förmiddag.

något säger mig nämligen att det här är en sån sak som är roligast i teorin. alternativt efteråt.

om man överlever.

stekta gröna tomater

de första kom långt innan semestern, små, små, små gröngölingar. och sedan dess blir de bara fler och fler och fler. men aldrig röda. vad är det för fasoner? skärper de sig inte så steker jag dem gröna.

kan man kanske använda dem till något nu när de kan gå? klippa gräset till exempel?

du var inte helt fel ute där Ingvar

kommer ni ihåg för några år sedan, en reklamfilm för IKEA:s kök? tror den gick ut på att de hade ett kök för alla på något sätt och flera olika, mer eller mindre tokiga, kök rullade förbi. och ett av de där köket tillhörde en barnfamilj och i slutet fick man se när mamman? pappan? i familjen tog fram en vattenslang och bara spolade allt rent efter avslutad måltid. ringer det klockor? hur som. det var jättetokigt.

men,

jag skulle döda för att få ha det där köket idag. på allvar. döda.

visa mig den människa

som inte blir knäpp i huvudet av det här. visa mig! jag är redo för hispan vilken sekund som helst. för det finns ganska många sätt att kombinera sisådär hundra tyglappar på ska ni veta. ohälsosamt många rent utav. jag lägger ut. jag lägger om. jag lägger rätt. ångrar mig. lägger om. lägger rätt. ångrar mig igen. lägger om. lägger rätt. lägger om. lägger mig?

plötsligt händer det!

hela semestern har vi hejat på Barnet. uppmuntrat. peppat. men inte ville ungen gå. alltså gå på riktigt. bara om någon höll i ena handen. eller kanske några steg här och några steg där, men inte för att ta sig någon längre stans. då kändes det tydligen säkrast att ta sig fram på alla fyra. men så åkte vi hem och glömde videokameran på landet och cirka femton timmar senare går ungen.

sådärbara.

reste sig upp och började gå som om det var den naturligaste saken i världen.

inte för att vi har några bildbevis på det i och för sig. men jag lovar. Barnet går!

förklara för mig

saker jag gör snudd på aldrig:

1. dricker kaffe/te/varma drycker generellt

2. bär små, chica handväskor

saker jag ändå alltid blir förälskad i och MÅSTE ha:

1. koppar för varma drycker

2. små, chica handväskor

why God, why?

saker man ska hinna göra när Barnet sover:

packa upp, skriva ett protokoll, göra ett informationshäfte, sy ett lapptäcke, ta en löprunda, röja undan alla leksaker och göra en bok. bland annat.

till och med en riktigt inbiten tidsoptimist börjar ana oråd här. det kommer aldrig att gå va?

sommarkväll hos Ernst

och hos Ernst är det alltid idyll.

det rycker alltid lite extra i lantisen i mig där.

hemma på våran gata i stan

när man öppnar bildörren i Skåne är det alltid varmare. fuktigare. luften luktar nästan semester, fastän man är hemma.

och det är hemtamt att gå flera vändor längs grusgången med sommarpackningen. höra knarret. se att hortensian blommar och att tomatplantorna blivit gigantiska. se Barnet vakna till, se sig nyfiket omkring och sedan le stort och igenkännande. småprata med grannarna. packa upp ur loppis- och shoppingpåsarna. strosa runt kvarteret med Hunden i sommarnatten. sniffa tillsammans.

det verkar ha hänt mycket om man är hund. för mig är det välbekanta lukter. välbekanta ljud. välbekant.
borta bra. hemma bäst.